Ohyes, there will be blood.

Jag har målat upp någon slags bild om mig själv som oförgörlig och iskall. Hårdare än sten och oförmögen att älska så mycket att det gör ont om det avtar. Jag vet att det är ungefär så folk har sett mig, och gör förmodligen i nuläget också. Jag har på senare dagar kommit fram till att det är en otroligt felaktig bild av mig själv. Så långt jag kan minnas har jag känt för starkt, tagit saker otroligt personligt och förmodligen älskat mer än jag borde. Under livets gång har jag stängt av det som egentligen bara är nyttigt att känna. Humana känslor såsom kärlek, rädsla, sorg. Och detta på grund av att det känns så mycket att det gör så otroligt ont. Jag har stängt av. Byggt en skyhög mur som jag känner att jag vill krossa. Men den känns...ja, oförgörlig. Att jag har definierat kärlek som smärta har gjort det svårt för mig att känna. Jag vill älska som förut. Villkorslöst, naivt och av hela mitt hjärta. Jag vill älska så mycket att det gör ont om det avtar. Jag vill känna. Jag känner mig kvävd. Jag vet att min mur är en labyrint med många vägskäl och diken. En lerig gång med taggbuskar runt varje hörn, men jag vill verkligen hitta ut. Jag ska hitta ut. Jag har skickat min garde på ett uppdrag till helvetet, för att aldrig komma tillbaka. Jag tänker vara totalt oförberedd på alla tänkbara manövrar. Linda in mitt hjärta i silke, eller stick en dolk i det, och gör det så att det känns. Tack.

Det här är första gången på alldeles för lång tid som jag sätter mig ner och rensar mina tankar. Tid för analysering och filtrering står på schemat. Och jag kan inte sluta fascineras av de människor som tycker att ensamhet är den absolut värsta tänkbara känslan som finns. Jag har vänner och bekanta vars magar vänder sig ut och in av bara tanken, och ordet ensam har blivit ett slags skällsord med väldigt, väldigt negativ betoning. Den huvudsakliga anledningen som fick in mig på det här spåret är alla de som kastar sig in i förhållanden och kämpar sig igenom tiden som singular. Flyr ensamheten och springer för livet in i den gråa massan, pustar ut och tackar gudarna för att de hann i tid. Oskadda, trygga, plural.
Att få säga Vi istället för Jag får det att glittra till i ögonen och ett leende av trygghet och välmående uppenbaras på deras läppar. Jag, personligen, kan inte komma på någon bättre känsla än att få vara ensam. Jag. Singular. Jennifer. Som de flesta säkert redan vet så har jag en pojkvän som jag älskar över allt annat och som dessutom råkar vara en utav mina bästa vänner. Och jag är, vad andra skulle säga, plural.  Men så fort jag säger "vi" istället för "jag" så växer en känsla av obehag i mig. Och visst stod jag stadigt på två ben, så rent logiskt borde jag stå ännu stadigare på fyra, right? Icke! Det känns som att tyngdlagen tagit ut sin rätt och jag står fastgjuten och handlingsförlamad i Vi-träsket. Jag har aldrig någonsin tyckt att min tid som "singel" har varit jobbig eller ansträngd, och kan inte heller hjälpa att tycka synd om de som identifierar sig med sin civilstatus. Det här gäller självklart inte bara den typ av förhållanden, utan relationer i allmänhet. De som känner ett starkt behov att ha människor runt sig hela tiden och tycker att det är hell on earth att sitta hemma en lördagskväll, ensam.
Så nu ska jag ännu en gång totaldissa det faktum att människan är ett s.k flockdjur, fortsätta spendera min kväll i utkanten av civilisationen, lyssna på mina egna andetag och tankar. Jag. Ensam. Bara Jennifer!


Och det är inte så jävla bara, ska ni veta! :)

Jag vill nästan påstå att jag mår som en pöl smegma nu, eller något annat väldigt oväsentligt. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckats ta mig ner till botten nu igen när allt faktiskt ordnade upp sig för ett tag. Jag börjar tro att det är mitt öde att inte ha något betydelsefullt att göra utan bara gå och tänka på sånt där som ingen annan verkar tänka på. Jag hänger kvar i en tråd nu iallafall, och det får jag tacka min man för som gör mig alldeles varm inombords emellanåt. Jag har kastat ankar i en trygg och alldeles underbar hamn vid namn Mattis. Sådetså.

När jag låg som bäst i sängen, omstoppad och klar, så kommer ångesten och knackar artigt på dörren. Vi som känner till honom vet att han inte väntar på svar, utan klampar in och har ner allt som är i vägen. Mitt liv ligger i spillror över hela mitt golv nu, så jag ska väl plocka upp skiten...när jag orkar.

Varför kan inte jag få vara naiv? Naiv, dum, kär och galen.

Jag har seriöst gått och plockat på mig någon slags immunitet mot att bli kär. Jag sitter och petar ut små fel som jag kan störa mig på, bara för att slippa. Jag har aldrig haft något som helst intresse av att ha små korta romanser, någon liten sommarflirt här och där. Nu vill jag ha allt-det-där, en gång för alla, och jag vill ha det nu. Punkt.

Ja, det är precis vad jag har. Livet rinner mellan mina fingrar och jag bara kollar på. Stum, döv och totalt handlingsförlamad. Snart kommer jag börja måla tånaglarna och klippa ut recept ur damtidningar också.

...jag har åkt på min första diss. Nu ska jag lägga korten på bordet och göra ett erkännande. Jag klarar i-n-t-e av att bli dissad, bli vald sist, komma i andra hand eller helt enkelt inte vara allas första prioritering. Ända sen tidiga barnsben undvek jag medvtetet situationer där jag på något sätt kunde komma sist, eller nästan värre, 2'a plats. Får jag inte 45 telefonsamtal från senaste ligget, inte är den första du vänder dig till när du behöver prata eller inte den första du pekar ut att du vill ha i ditt lag på gymnastiklektionen så vänder jag inochut på hela mig och ifrågesätter allt. Och ja, självfallet är inte det här första gången jag blir dissad, utan det här är första gången jag väljer att svälja att jag bara är människa, no more, no less.


Så utan ess i ärmarna kan jag spotta ut här och nu för mig själv, och alla andra att jag fått min första diss.
Det känns, men det kommer med största sannolikhet hända igen.





exhale.

Nu skiter jag i det här.
huä.

Nu fick jag ett sånt där impulsryck och klippte av mig allt mitt hår. Fan vad jag ser ut nu.

Jag känner mig missanpassad, felplacerad och sjukt frustrerad. Jag avskyr att känna mig så handlingförlamad och omotiverad till att ta tag i sånt som tär på mig. Mina beteendefel lyser igenom mer än någonsin och folk i min närhet som jag älskar, och framförallt respekterar får dras med mina felsteg. Trots att jag sitter med facit i hand och vet, vet så jävla väl så känner jag mig otillräcklig och ovetandes om hur jag ska ta mig upp igen. Jag vill inte att det ska kännas som att jag måste svälja hela min stolthet så fort jag låter mig själv gilla någon. Det känns som ett pinsamt erkännande som bara får mig att framstå som sårbar. Och det gnager på mig något fruktansvärt att jag inte har en aning om vad som har format mig såhär. Hitills har jag levt mitt eget liv genom att studera andra, analyserat och aldrig riktigt sett saker med mina egna ögon. Jag älskar och fascineras av så mycket och av så många men det enda jag tycks kunna plocka fram är...avund? Jag lever inte fullt ut...

Jag har en tendens att trampa snett i exakt samma diken, om och om igen.  Men just nu har jag nog ramlat ner i ett grustag, igen. Samma grustag.


Och inte förns nu slog det mig att du kanske t.o.m saknar förmågan att känna. Det där med att inte alltid kunna skilja på rätt och fel är väl mänskligt. Men du verkar inte ens kunna känna empati, oro för någon annan än dig själv. Och om du visste hur glad jag är som har kommit fram till det här. Jag föraktar dig inte längre. Jag ogillar dig inte ens, faktiskt. Jag tycker mest synd om dig. Ett litet behov av att vilja hjälpa dig har börjat växa i mig.



Det gör ont i mig att se hur  tom du är. Blank.

Exhale.

Det är riktigt lustigt faktiskt, men jag beter mig som att jag ska någonstans hela tiden. Jag har riktigt bråttom. Jag kom på det imorse när jag bredde mackorna och halvt tappade allt på golvet. Och så är det varje morgon. Vad jag än gör så ska det gå fort som fan.Och ja, ni som känner mig har sagt det till mig i alla år.

But hey, i'm not going anywhere ;>

Just nu kan jag erkänna att jag skrämmer mig själv. Riktigt rejält. Jag litar inte ett dugg på mig själv atm.

Jag är rädd. .___.

När jag satte mig ner för att äta wok från findus (zip påse) så ser jag en träbit uppenbara sig på min tallrik. OCH SÅ SKA DET JU INTE BEHÖVA VARA :'D
Jag skrev iaf ett mail till findus och hoppas på att dom tänker ersätta mig för påsen (Som jag iof tänker äta upp resterande i). Och ja, jag tänker nog äta träbiten också.
Jag älskar att gnälla.

Jag är överlycklig. Eller kanske inte överlycklig, men jag finner ett lugn som jag inte gjort på ca.8 år. Bror fick diagnoserna asperger och adhd imorse. Och NU kan folk öppna ögonen lite. Jag bara älskar att det blir en knäpp på nästan för väldigt många som trott att min mamma bara uppfostrat honom extremt dåligt. Han är värd den hjälp han kan få nu, och allt annat i världen. TACK.



Jag hade f.ö en så sjuk dröm inatt. Jag kommer inte riktigt ihåg allt i detalj, men min pappa var iaf inte min riktiga pappa. Jag var ju helt förstörd eftersom vi ÄR smått identiska. Min riktiga pappa, "pastor fahlberg", som han så fint kallades för i min dröm försökte omvända mig till kristendomen.
Haha, jag vene...