Ohyes, there will be blood.

Jag har en tendens att trampa snett i exakt samma diken, om och om igen.  Men just nu har jag nog ramlat ner i ett grustag, igen. Samma grustag.


Och inte förns nu slog det mig att du kanske t.o.m saknar förmågan att känna. Det där med att inte alltid kunna skilja på rätt och fel är väl mänskligt. Men du verkar inte ens kunna känna empati, oro för någon annan än dig själv. Och om du visste hur glad jag är som har kommit fram till det här. Jag föraktar dig inte längre. Jag ogillar dig inte ens, faktiskt. Jag tycker mest synd om dig. Ett litet behov av att vilja hjälpa dig har börjat växa i mig.



Det gör ont i mig att se hur  tom du är. Blank.

Exhale.