Ohyes, there will be blood.

Varför kan inte jag få vara naiv? Naiv, dum, kär och galen.

Jag har seriöst gått och plockat på mig någon slags immunitet mot att bli kär. Jag sitter och petar ut små fel som jag kan störa mig på, bara för att slippa. Jag har aldrig haft något som helst intresse av att ha små korta romanser, någon liten sommarflirt här och där. Nu vill jag ha allt-det-där, en gång för alla, och jag vill ha det nu. Punkt.

Ja, det är precis vad jag har. Livet rinner mellan mina fingrar och jag bara kollar på. Stum, döv och totalt handlingsförlamad. Snart kommer jag börja måla tånaglarna och klippa ut recept ur damtidningar också.

...jag har åkt på min första diss. Nu ska jag lägga korten på bordet och göra ett erkännande. Jag klarar i-n-t-e av att bli dissad, bli vald sist, komma i andra hand eller helt enkelt inte vara allas första prioritering. Ända sen tidiga barnsben undvek jag medvtetet situationer där jag på något sätt kunde komma sist, eller nästan värre, 2'a plats. Får jag inte 45 telefonsamtal från senaste ligget, inte är den första du vänder dig till när du behöver prata eller inte den första du pekar ut att du vill ha i ditt lag på gymnastiklektionen så vänder jag inochut på hela mig och ifrågesätter allt. Och ja, självfallet är inte det här första gången jag blir dissad, utan det här är första gången jag väljer att svälja att jag bara är människa, no more, no less.


Så utan ess i ärmarna kan jag spotta ut här och nu för mig själv, och alla andra att jag fått min första diss.
Det känns, men det kommer med största sannolikhet hända igen.





exhale.

Nu skiter jag i det här.
huä.