Plural? Nej tack!
Det här är första gången på alldeles för lång tid som jag sätter mig ner och rensar mina tankar. Tid för analysering och filtrering står på schemat. Och jag kan inte sluta fascineras av de människor som tycker att ensamhet är den absolut värsta tänkbara känslan som finns. Jag har vänner och bekanta vars magar vänder sig ut och in av bara tanken, och ordet ensam har blivit ett slags skällsord med väldigt, väldigt negativ betoning. Den huvudsakliga anledningen som fick in mig på det här spåret är alla de som kastar sig in i förhållanden och kämpar sig igenom tiden som singular. Flyr ensamheten och springer för livet in i den gråa massan, pustar ut och tackar gudarna för att de hann i tid. Oskadda, trygga, plural.
Att få säga Vi istället för Jag får det att glittra till i ögonen och ett leende av trygghet och välmående uppenbaras på deras läppar. Jag, personligen, kan inte komma på någon bättre känsla än att få vara ensam. Jag. Singular. Jennifer. Som de flesta säkert redan vet så har jag en pojkvän som jag älskar över allt annat och som dessutom råkar vara en utav mina bästa vänner. Och jag är, vad andra skulle säga, plural. Men så fort jag säger "vi" istället för "jag" så växer en känsla av obehag i mig. Och visst stod jag stadigt på två ben, så rent logiskt borde jag stå ännu stadigare på fyra, right? Icke! Det känns som att tyngdlagen tagit ut sin rätt och jag står fastgjuten och handlingsförlamad i Vi-träsket. Jag har aldrig någonsin tyckt att min tid som "singel" har varit jobbig eller ansträngd, och kan inte heller hjälpa att tycka synd om de som identifierar sig med sin civilstatus. Det här gäller självklart inte bara den typ av förhållanden, utan relationer i allmänhet. De som känner ett starkt behov att ha människor runt sig hela tiden och tycker att det är hell on earth att sitta hemma en lördagskväll, ensam.
Så nu ska jag ännu en gång totaldissa det faktum att människan är ett s.k flockdjur, fortsätta spendera min kväll i utkanten av civilisationen, lyssna på mina egna andetag och tankar. Jag. Ensam. Bara Jennifer!
Och det är inte så jävla bara, ska ni veta! :)
Att få säga Vi istället för Jag får det att glittra till i ögonen och ett leende av trygghet och välmående uppenbaras på deras läppar. Jag, personligen, kan inte komma på någon bättre känsla än att få vara ensam. Jag. Singular. Jennifer. Som de flesta säkert redan vet så har jag en pojkvän som jag älskar över allt annat och som dessutom råkar vara en utav mina bästa vänner. Och jag är, vad andra skulle säga, plural. Men så fort jag säger "vi" istället för "jag" så växer en känsla av obehag i mig. Och visst stod jag stadigt på två ben, så rent logiskt borde jag stå ännu stadigare på fyra, right? Icke! Det känns som att tyngdlagen tagit ut sin rätt och jag står fastgjuten och handlingsförlamad i Vi-träsket. Jag har aldrig någonsin tyckt att min tid som "singel" har varit jobbig eller ansträngd, och kan inte heller hjälpa att tycka synd om de som identifierar sig med sin civilstatus. Det här gäller självklart inte bara den typ av förhållanden, utan relationer i allmänhet. De som känner ett starkt behov att ha människor runt sig hela tiden och tycker att det är hell on earth att sitta hemma en lördagskväll, ensam.
Så nu ska jag ännu en gång totaldissa det faktum att människan är ett s.k flockdjur, fortsätta spendera min kväll i utkanten av civilisationen, lyssna på mina egna andetag och tankar. Jag. Ensam. Bara Jennifer!
Och det är inte så jävla bara, ska ni veta! :)
