Smegma.
Jag vill nästan påstå att jag mår som en pöl smegma nu, eller något annat väldigt oväsentligt. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckats ta mig ner till botten nu igen när allt faktiskt ordnade upp sig för ett tag. Jag börjar tro att det är mitt öde att inte ha något betydelsefullt att göra utan bara gå och tänka på sånt där som ingen annan verkar tänka på. Jag hänger kvar i en tråd nu iallafall, och det får jag tacka min man för som gör mig alldeles varm inombords emellanåt. Jag har kastat ankar i en trygg och alldeles underbar hamn vid namn Mattis. Sådetså.
