Porslinsbit
Jag har målat upp någon slags bild om mig själv som oförgörlig och iskall. Hårdare än sten och oförmögen att älska så mycket att det gör ont om det avtar. Jag vet att det är ungefär så folk har sett mig, och gör förmodligen i nuläget också. Jag har på senare dagar kommit fram till att det är en otroligt felaktig bild av mig själv. Så långt jag kan minnas har jag känt för starkt, tagit saker otroligt personligt och förmodligen älskat mer än jag borde. Under livets gång har jag stängt av det som egentligen bara är nyttigt att känna. Humana känslor såsom kärlek, rädsla, sorg. Och detta på grund av att det känns så mycket att det gör så otroligt ont.
Jag har stängt av. Byggt en skyhög mur som jag känner att jag vill krossa. Men den känns...ja, oförgörlig. Att jag har definierat kärlek som smärta har gjort det svårt för mig att känna. Jag vill älska som förut. Villkorslöst, naivt och av hela mitt hjärta. Jag vill älska så mycket att det gör ont om det avtar. Jag vill känna.
Jag känner mig kvävd.
Jag vet att min mur är en labyrint med många vägskäl och diken. En lerig gång med taggbuskar runt varje hörn, men jag vill verkligen hitta ut. Jag ska hitta ut.
Jag har skickat min garde på ett uppdrag till helvetet, för att aldrig komma tillbaka. Jag tänker vara totalt oförberedd på alla tänkbara manövrar. Linda in mitt hjärta i silke, eller stick en dolk i det, och gör det så att det känns.
Tack.
