Ohyes, there will be blood.

Jag känner mig missanpassad, felplacerad och sjukt frustrerad. Jag avskyr att känna mig så handlingförlamad och omotiverad till att ta tag i sånt som tär på mig. Mina beteendefel lyser igenom mer än någonsin och folk i min närhet som jag älskar, och framförallt respekterar får dras med mina felsteg. Trots att jag sitter med facit i hand och vet, vet så jävla väl så känner jag mig otillräcklig och ovetandes om hur jag ska ta mig upp igen. Jag vill inte att det ska kännas som att jag måste svälja hela min stolthet så fort jag låter mig själv gilla någon. Det känns som ett pinsamt erkännande som bara får mig att framstå som sårbar. Och det gnager på mig något fruktansvärt att jag inte har en aning om vad som har format mig såhär. Hitills har jag levt mitt eget liv genom att studera andra, analyserat och aldrig riktigt sett saker med mina egna ögon. Jag älskar och fascineras av så mycket och av så många men det enda jag tycks kunna plocka fram är...avund? Jag lever inte fullt ut...