-
Och inte förns nu slog det mig att du kanske t.o.m saknar förmågan att känna. Det där med att inte alltid kunna skilja på rätt och fel är väl mänskligt. Men du verkar inte ens kunna känna empati, oro för någon annan än dig själv. Och om du visste hur glad jag är som har kommit fram till det här. Jag föraktar dig inte längre. Jag ogillar dig inte ens, faktiskt. Jag tycker mest synd om dig. Ett litet behov av att vilja hjälpa dig har börjat växa i mig.
Det gör ont i mig att se hur tom du är. Blank.
Exhale.
Mewsen inte bloggat på länge, dumheter.
Tänk efter, empati är fett överskattat egentligen. Vi människor har inga andra än oss själva att se efter, att ta hand om. Att bry sig om andra är bara ett sätt att försöka skydda sig själv från att vara ensam.
Sjolus har en poäng, men jag håller inte med.
Människor är själviska ja och ser till sig själva först, men vi är också flockdjur som inte kan existera utan folket runtomkring.
Ser vi till andra ser vi till oss själva. Vilket iof gör det ännu mer själviskt att ta hand om de man tycker om. Det försäkrar att den personen håller sig frisk och att den gillar dig mer. WIN. eller nått.
Sen finns det ju såna stunder i livet när man inte försöker hjälpa utan förändra en individ som inte ser vad som är fel med hans eller hennes livsstil.
:>
Haha. Att ni orkar analysera :* Sött att ni fick er en tankeställare iaf, eller något. Jag tror att vi gör allt för egen vinning, egentligen. Vi reagerar med sorg när vi ser folk som lider. Inte för att DOM lider utan för att det gör ont i oss att se dom lida. Vi hjälper folk vi bryr oss om för att det får OSS att må bättre. Men jag anser att man har någon slags personlighetsstörning eller ett väldigt fuckat känsloliv om det är så pass uppenbart som det är i det här fallet.
Ursäkta, men jag måste bara säga, skitsnack. Det finns folk som hjälper andra bara för att vara snäll. Och sedan inte bryr sig så mycket om ifall man får tillbaks det eller ej. Och det är jag själv ett levande bevis på. Jag blir glad när jag ser mina vänner glada. Sen om dem är ledsna så lyssnar jag på deras beskymmer även när det är så mycket beskymmer att jag blir negativt påverkad av det. Att bara räcka ut en hand villkorslöst är när någon är ensam eller behöver tröst. Var är egoismen i det?
